Jag hamnade på ett 50-talsinspirerat fik med olika spel och en stor bowlinghall. Efter lite trixande så kom jag igång med bowlingen och det var roligt men svårt. Jag måste säga att i RL är jag en hyfsad bowlare men i SL sög jag rejält...
När jag var klar med bowlingen så upptäckte jag simmens namn Butterfly Kisses och när jag gick med kameran så såg det väldigt bubbelgumsvackert ut med en massa blommor, rosa och små fina hus här och var.
Jag beslöt mig för att ta en promenad runt simmen. Det är ju alltid roligt att utforska lite. Allra först upptäckte jag ett glasscafé som var charmigt och sött, efter det en frisörsalong och ett litet galleri och allt var så sött och rosa och nästan lite puttenuttigt.
I nästa hus som jag gick in i så gjorde jag upptäckten att jag var på en sim som var gjord för småflickor med prinsessdrömmar. Här fanns det dockor, barnböcker, flickshapes, ett gigantiskt varuhus med prylar, kläder och skor för flickor i ålder 1-10 år, en biograf med Disneyfilmer som Askungen och Törnrosa.
I ett gatuhörn stod det några avor i flickshapes och sög på slickepinnar i små korta babydollklänningar. Jag känner mig inte helt bekväm när jag träffar på barnavor och hamnar i miljöer som är som den jag beskriver. Nog för att jag var på en PG-sim och att där är det tillåtet men jag har ändå svårt koppla av och snabbt efter min upptäckt så lämnade jag, i mitt tycke, den bisarra simmen med det vackra namnet.
Men bowla var kul som sagt.
Trevligt reportage, Milli!
SvaraRaderaJag vet inte varför alla är så förtvivlat rädda för barnavatarer, men misstänker att det antagligen beror på att vi alla är rädda för att det sitter en pedofil i andra ändan.
Jag har inte träffat på så många, men en känner jag - eller numera ska det nog vara "kände" eftersom vi inte har haft kontakt sedan han fick meddelandet om att Ars hade gått bort. Jag tror det spräckte någon spärr hos honom i "spelet" som gjorde att han inte ville fortsätta kontakten.
I vilket fall som helst var just den avataren "adopterad" av min svåger och hans man. De hade tydligen fått kontakt med varandra via någon form av in-world adoptionsbyrå som förmedlde kontakten mellan barnavor som ville hitta föräldrar och föräldrar som ville hitta barn. Om de trivdes med varandra så bildade de familj, vilket alltså min svåger och hans man gjorde med den de träffade.
Oftast var det så att man skulle låtsas att han var en sex-sju årig pojke och spela boll med honom eller släbga upp en leksaksbil som han kunde susa runt i ett tag eller skicka honom att bada, och särskilt varna honom för vikten att inte gå ut på djupt vatten. Ibland - men bara ibland - när vi var ensamma tillsammans kunde vi som hastigast beröra varför han ville vara barnavatar.
Det han berättade var att han bara ville koppla av och inte ta något ansvar och inte ha någon sexuell relation, vilket han menade var något som alltid hände om han valde en vuxen avatar. Enligt vad han berättade fainns det hela simar där alla är barnavor som leker lekar med varandra under tillsyn av några få "vuxna" guvernanter.
Människor är olika, även om allt inte faller en i smaken eller skulle roa oss själva så får vi acceptera att de finns. Så länge de inte används för otillåtna syften så är det helt OK för mig.
Jag läste häromdan, kommer i mitt febriga tillstånd inte ihåg var, att en del använder barnavatarer som en slags terapi för att återupptäcka en lycklig barndom som ersättning för en RL-barndom som på olika sätt varit traumatisk.
SvaraRadera